Jag skulle väl aaaldrig äta mattes vantar.. bara snö!

Det finns både bra och mindre bra saker med att ha en fyrfota vän så som hon på bilden. Vintern är självklart den mindre bra sidan på grund av alla dessa promenader i isande vind, regn, snöstorm, djupsnö, sibirientemperaturer, ja you name it.

Det som däremot är plussidan är att den här lilla spanjorskan älskar att busa i just snö. Hennes absolut bästa är när matte (jag) kastar snöbollar (läs snöklumpar av varierande storlek) så långt jag kan för att sedan se henne likt en fet gasell över savannen skutta sig fram för att sedan dyka ner i den djupa snön efter klumpen. Hur hon kan sperarera en snöklump från all annan snö är för mig en gåta?! Hon gillar dessutom att söka efter klumpen, även om hon redan käkat upp den. Det är inte kärnfysik bara hundlek..

Tyvärr finns det ingen hejd på hur exalterad hon blir, därav skördas det X antal vantar och liknande när hon är på det humöret. Så idag när jag skulle iväg till Arbetsförmedlingen så var mina bästa vantar dyblöta efter att ha kastat snöbollar i snön till henne, jag fick då ta mina nästbästa. Ni vet vantarna man bytt ut mot något bättre men som ändå ligger kvar på hatthyllan av ren lathet. Dem fick jag ta, det som var mindre bra var att ena tummen blev så himla kall. Men jag kunde snabbt konstatera att dem hade råkat ut för en exalterad käft under lekens hetta.

Mitt mission nu blir Ovvv - Operation virka varma vantar!