Idag blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade en lugn förmiddag med ett besök och lite andra saker att pilla med. Helt klart fullt upp!

Det slutar aldrig dyka upp saker man ska göra på det här jobbet, inte ens under fem minuter. Det är sjukt och jag undrar vad i hela friden jag gett mig in på?! Dessutom försvinner personen jag ska vikariera för på Onsdag. Sjuka värld! Vem ska jag då fråga om allt jag inte kan?!

På lunchen skulle jag bara cykla några hundra meter för att käka lunch med två härliga tjejer + en sömntuta (bebis). Men jag tror förbaske mig att halva himlen beslöt sig för att ramla ner i ungefär samma sekund som jag satte mig på cykeln. Jag blev helt dyngsur och jag hade nog inte många millimeter på kroppen som var torra. Kände nästan för att hoppa på cykeln igen och åka hem. Men det fick jag inte, efter en halvstressig sushi-lunch skulle jag hoppa på bussen för att åka upp till Umedalen. Vi skulle på det nya demensboendet/dagverksamheten/korttidsboendet Aktrisen på studiebesök. När jag kom dit och innanför dörrarna längtade jag mer än någonsin hem till en full garderob med torra kläder.

När det vankades hemresa var jag fortfarande dyngsur om byxor och skor. Fötterna hade börjat klia av fukten och som om någon ville mig illa och skrattade hånfullt så missade vi självklart bussen tillbaka. Det fick bli tjänsteresa med taxi..

Men tro inte att plågan skulle upphöra, nej då. När vi kommer tillbaka till kontoret är klockan bara 16.00 och jag har en hel halvtimma kvar att jobba på. Då kände jag för att flexa och ligga på minuskontot. Men mitt samvete sa något annat när mina blöta skor klafsade upp på första våningen. Jag la skorna på tork och där fick dem ligga under tiden jag arbetade undan lite smågrejer.

Imorgon ska jag vara rustad till tänderna med regnkläder och stövlar. Då blir det it-utbildning hela dagen. Jag bävar för Onsdagen då jag kan tänka mig att högen på mitt skrivbord är någon decimeter och mailen är sprängfylld med massor att göra.. yey för att jobba ihjäl sig!