Ibland älskar jag barn. Oftast blyga och tysta barn. Högljudda, kaxiga och enerverande barn får gärna hålla sig undan.

Idag träffade jag en liten flicka på 6 år hos Phs mamma. Hon var söt och lite blyg till en början. Mest intresserad av katten som låg och hade gott i gräset. Jag tyckte om henne trots att hon trodde att Phs lillebror på 18 bast var min pappa. Det säger väl ändå mer om honom än om mig..?!

När jag kom tillbaka för att äta middag på samma ställe dyker flickan upp igen och har med sig en kompis. Hon springer runt benen på oss när vi ska äta och söker uppmärksamhet hela tiden. Jag avskyr sånt.  Å andra sidan kunde jag ha bett henne att låta oss äta ifred. Det hade hon säkert godtagit, men eftersom att jag inte bor där ville jag inte lägga mig i även fast jag störde mig på situationen.

Fick sedan reda på att hennes pappa var präst och börjar påminna mig själv om att jag satt och svor inför denna lilla tjej. Illa Angelica! Jag som hade lovat mig själv att försöka tänka på språket när barn är i närheten. Det gick sådär kan man väl säga..

Summa sumarum, mina barn ska inte bli frågvisa uppkäftiga och kaxiga. De ska sitta lugnt och stilla och vara hövliga som jag när jag var liten. Snäll som ett lamm.