Jag minns den dagen jag fick veta att jag skulle få en fågel. Då gick jag på Högstadiet på Tegs Central och bodde i Röbäck, jag minns att jag genast ville hämta hem den. Men jag fick veta att just min pippi skulle resa med tåg från Jönköping i en liten kartong.

Det var mycket spännande när vi fick hem vårat nyförvärv. Han var så liten och söt. Inte alls så där aprikos på huvudet som han skulle vara. Han var helgrön som mini. Men som vi älskade den här lilla krabaten. Hans bästa vän var en klocka som han alltid kurade in sig i under natten eller för en tupplur under dagen. Ingen kan nog älska en klocka så mycket som Torsten gjorde.

Han byggde ofta bo i håret och smakade gärna på våra guldsmycken. Mammas örhängen är helt knottriga på grund av hans gnagande. Men Torsten var aldrig elak. Han bets bara när han kände sig trängd vilket är helt förståeligt. Han tycktes även vara polare med våran gamla hund Simson, Simson var väl inte helt överförtjust över detta. När Torsten ville sätta sig på hans rygg sprang han och gömde sig.

När jag och mamma flyttade till Teg hängde Torsten såklart med. Hans bur fick hänga i taket och han hade utsikt över älven och fåglarna i träden utanför. Då började intresset med en fågel avvta så smått för mig. Jag var i tonårens värsta vagga och tyckte väl att allt annat var intressant än den skräniga lilla gröna varelse som hängde i taket.

Något år efter att jag flyttat hemifrån fick Torsten flytta hem till mormor här på Haga. Hon fick en vän i honom och han en vän i henne. Dem campade ihop och till en början matades han med allt från ost till knäckebröd. Då började Torsten få väldigt lång näbb, nästan så att den tog i bröstet på honom. Vi gick med honom till Aquariefisken som hjälpte oss att klippa näbben med jämna mellanrum.

På senare år har Torsten blivit petig i maten som en gammal gubbe, bara solrosfrön dög åt honom. Resten sprätte han ur matskålen.

Igår hände något i buren som ingen av oss kan förklara. När mormor tog bort det randiga skynket som hängt med sedan Torre var en liten fis hängde han med huvudet. Nästan som att huvudet har förlorat sin styrsel. Han kunde äta och klättra på burgallret men inte mer än så. Han kvittradde inte längre och ramlade från pinnarna när han försökte komma till sin kära klocka. Vi tog då det kloka beslutet att låta honom somna in för att han skulle slippa lida. I bilen åkte han i en kartong jag bäddat med en handduk, jag fick klia honom på huvudet och han somnade nästan under bilfärden. Det var ett fint farväl och nu har han det bättre än någonsin.

Under natten har han legat i en bäddad kartong omsvept i en handduk, nu ligger han i jorden bredvid mammas gamla nymfparakit Nutte och flyger med de andra i fågelhimlen.