Jag kanske är gammal eller helt enkelt förlegad men idag bevittnade jag under ca 45 minuter en ung mamma med en väldigt liten bebis samt en väninna till mamman. Jag skulle uppskatta att flickebarnet inte var mer än 2-3 månader utifrån storlek.

Jag såg dem först på parkeringen. Det var två piffiga tjejer med vagn och ett barn som var sockersött.

Väl nere på perrongen ställer mamman vagnen med bebisen på området där det är gulmålat, dvs ca en meter från perrongkanten. Under tiden dem väntar på tåget poppar dem till musik från mobilen och dansar runt samtidigt som det balanseras ciggaretter och kaffekoppar i vardera händer.

Min nervositet börjar slå på när jag ser tåget komma mot perrongen. Vagnen står fortfarande obevakad (enligt mig) och olåst en meter från stupet ner mot rälsen. När tåget svischar in på perrongen står mamman fortfarande flera meter från vagnen utan synbar oro. Jag var tvungen att titta bort från ekipaget för att inte få hjärtsnörp när tåget kom närmare och närmare.

Har väl svårt att tro att något skulle hända med vagnen, men vad vet man. Jag kunde nästan se rubrikerna i tidningen.

Väl inne på tåget sätter sig dessa donnor på sätena rakt över gången från mig. Jag hör därför allt dem pratar om och jag är inte förvånad över samtalsämnena direkt.

När jag blivit överfull med information om deras liv stängde jag av öronen och försökte koncentrera mig på annat. Jag hoppas att det är min ålder som spökar med tanke på reaktionen över vagnen på perrongen, men i övrigt är säkert den här mamman helt fantastisk och gör allt för hennes bebis.

Jag bara såg vad jag såg..