Under hela altanfikat hade vi två jamande missar bakom oss i fönstret. Dem tyckte självklart att det var fubbigt att storasyrran fick vara ute och inte dem. Så jag släppte ut dem vilket dem och Taiga tyckte var jätteskojjigt medan jag fick andas för att hålla mig levande. Dem var överallt och ingenstans samtidigt och ingen av djuren hade koppel vilket gjorde stressfaktorn ännu högre. Så ni kanske kan ha överseende med att kameran fick stanna i fickan. Mina händer hade liksom fullt upp redan som det var..