Jag sitter och tittar på det sjukaste programmet.
En utställning där man tävlar i vem som på bästa sätt kan styla sin pudel till diverse knäppa saker.

Jag ser nu roller-derby-pudel, en alien-pudel, en lejon-pudel.. vad är det för typ av sinnesförvirring?! Självklart är det här programmet från USA.

Så här kan det se ut.. nån typ av häst-pudel.

Stackars djur!

Om människor bara kunde sitta på sin kontorsstol och svara i sin förb*nnade telefon nångång så skulle det underlätta mitt arbete. Nu sitter jag här som ett frågetecken och vet varken ut eller in och kallt är det här inne också..    AH!

En positiv nyhet är att Taiga får följa med mig på jobbet v.27 när Peter åker till Gbg och svänger sina lurviga till Metallica. Då ska hon och jag bara mysa och gå ner till havet, kanske ta några snabba beslut. Men mest av allt ska vi mysa, det har iaf jag bestämt.

Nu börjar tiden på året jag avskyr allra mest. Dessa fyrverkerier och pangande som människor tycker är så roligt. Har aldrig riktigt förstått mig på det här med att bränna upp pengar på något som är helt meningslöst.

Jag hoppas att fler kommit till insikt att detta bara är onödigt. Mest för Taigas skull. Jag ska preparera hemmet med diverse lugnande medel som kan underlätta för min lilla fyrbenta älskling. Men av tidigare erfarenhet vet jag att detta bara gör henne mindre stressad, rädslan försvinner nog aldrig.

Jag jobbar dessutom på nyårsafton och nyårsdagen, de dagar som är allra värst. Men som tur har jag P som kan se efter och lugna henne. Det märks att hon tyr sig till honom och är trygg med honom, så det känns tryggt för min del.

Ha en fin nyårsafton och lägg av med att bränna upp pengarna är ni gulliga. Om inte för min skull så för Taiga och alla andra rädda hundars skull.

Idag har Taiga kommit hem. Pappa som haft henne hos sig ska på personalfest och hans fruga skulle på andra festligheter. Så ikväll får vi ta igen lite förlorad tid. Hon ligger redan utfläkt i soffan och myser med mig.

Dem kommer och hämtar henne sent ikväll för att hon ska slippa vara ensam hemma hos dem hela kvällen. Men jag och Helena kom på en smart idé. Vi satte hennes koppel i ett av mina avlagda bälten som jag sedan satte på mig. På så vis kan jag gå ut och låta henne kissa utan att behöva offra en krycka.

Nästa vecka ska hon nämligen komma hem igen eftersom att pappa jobbar förmiddag och då skulle hon behöva spendera dagarna i bilen med minimalt utrymme. Så hon får vara hemma med mig och sen får pappa & Co komma och gå en längre prommis med henne på eftermiddagen.

Mitt mål är alltså att kunna gå ut med henne på en morgonpromenad så att hon får göra nr 1 och 2. Imorgon blir det att träna rörlighet och belastning.

Hej å hå, vi får se hur det går..

Berättade ju om babyskatan igår, nu finns den inte mer. När jag kom till soptunnan och kikade under den så ser jag att skatungen ligger på rygg med benen rakt upp.

Stackars lilla bebis, men nu kan han flyga fritt i Nangilima och leka med sina förfäder.. *suck* vilken ynklig tröst!

Nu: Frukost
Sen: Piff, fluff med kläder och hår, sen hojja till jobbet.

Idag efter skräplämningen körde jag förbi dagiset där tre små skatungar och en lite större skata skuttade runt. De syntes vara livrädda när jag sakta men säkert försökte köra förbi.

Nu när jag gick förbi samma ställe med Taiga nu på kvällen ser jag en liten ligga under en soptunna och kämpa sig upp på sina två svaga ben. Jag kunde inte släppa tanken på att den säkert var skadad och låg och kämpade för sitt liv. Det gjorde ont i djurvänshjärtat.

Men när jag gick in på djurskyddets hemsida ser jag att man ska lämna dessa djur ifred. Att mamman säkert finns i närheten men inte visar sig. Jag hoppas att detta är fallet och att skatungen repar sig under natten och att ingen elak katt går dit och tar ihjäl den.  Jag försökte hitta en mask som krälat fram i någon välfylld vattenpöl men självklart fanns ingen.. om ändå Lili och Sussie hade varit här!

Det första jag gör imorgonbitti är att gå dit, det kan ni skriva upp!

 

Snacka om att kunna trassla in sig i djurhögen. Jag och Taiga satt ute och njöt men samtidigt tyckte jag lite synd om katterna som alltid får vara inne. Så jag beslöt mig för att ta ut dem båda två. Jag gjorde en smart anordning med de båda snörena som de satt fast i. Men vid närmare eftertanke skulle snöret varit lite kortare.

Det blev ett evigt trassel och jag fick som värsta fångarna på fortet-fånge försöka trassla ut dem ur stolar, bord, flaggstänger, buskar, ja you name it. Jävligt trassligt!

Men det jagades flugor och det spatserades ute i gräset utan minsta klagan från någon av mojjarna. Vilket är första gången tror jag.

Försökte plåta dem, men det var inte det lättaste. Lyckades med några bilder iaf..

Den här damen sprang mest runt runt..

Det blev en natt ovanpå täcket. Vaknade där vid 9-snåret och upptäckte att jag låg ensam i sängen med endast ett täcke under mig. Jag räknade ut med lillfingret att min andra hälft hade vandrat ner under natten och lagt sig på soffan. Smart val. Kände mig som en urvriden trasa, lite fuktig och kall. Så jag kröp ner under täcket och somnade om i 2 timmar till. Så skönt!

Idag är jag helt utslut. Förstår inte varför då jag inte gjorde många knop igår. Måste vara solen som drog ur all min energi igår. Så nu ligger jag här i soffan och tittar ut på regnet med gott samvete. Funderar på vad jag ska hitta på idag. Det blir nog lite städning och fix inomhus när jag tittar runt här hemma..

Men först vill jag visa Taiga som superhjälte. Igår när det var som varmast förvandlades hon till en supervovve i en grisblink..

Den snällaste superhjälten någonsin!

När man ser den här killen ligga utslagen i soffan känns han som ett väldigt litet hot för att det ska uppstå blodvite. Men när man minst anar det så står man där med ett gigantiskt rivsår på magen..

Dessa krabater har vassa små klor som tar sig igenom det mesta, därför är jag hyfsat bra på att klippa dem i tid och otid. Igår var det dags. Alfons var först på tur då han huggit tag i min tå tidigare på morgonen när jag låg och sov som bäst. Inte uppskattat!

Jag började med att lägga honom på rygg i mitt knä och klippandet satte igång. När jag har en klo kvar kommer Ph hem och genast rusar Taiga mot dörren och Alfons blir livrädd, han försöker ta sig ur den obekväma ställningen i mitt knä och innan jag hinner reagera lyckas han riva upp ett decimeter långt rivsår på min mage just under naveln. Det gör så förbannat ont att jag skriker rakt ut.

När jag någon timme senare ska lägga mig i sängen så kan jag inte ligga på mage eller ha något som trycker mot såret. Ph la sin arm över min mage och det skulle han inte ha gjort, fy bubblan vad ont det gjorde. Så nu ser jag krigsskadad ut och kan inte ha på mig kläder som trycker mot magen.. Tack Alfons, du är söt för det mesta men igår var du jävligt billig!

Vi har varit och hälsat på grabbarna och brudarna i B-kullen hemma hos min pappa med fru. Herregud så söta!

Jag ville såklart ta med mig alla 5 hem, och när Bruno stod vid grinden och tittade bedjande på mig så tog jag upp honom till övervåningen och tröstgosade.

Vi blev lite kära tror jag.. åtminstone jag. Han luktade så där gott som bara valpar kan lukta. Han snusade och slickade mig om vartannat. Han var riktigt tillgiven och mysig.

6 veckor har gått fort och dem är stora, supersöta och skrynkliga. Nu kommer jag inte ihåg vad alla hette men Bruno, Babben och Bamse kommer jag definitivt ihåg.

Hur kan man inte bli kär i den här lilla?!


Här har vi hela gänget med Bruno som håller koll, bra där!


Sen tokgosade jag och Bruno en stund..

 

Medan jag och Taiga delade på resterna av sockerkakan som Ph bakade igår tittade vi lite på frisörsåpan Shear Genius. Jag blev så inspirerad av alla saxar att jag grabbade tag i min garnsax och började trimma Taiga. Hennes ansiktspäls har blivit lite för fluffig och ostyrig på senaste tiden och hon var i behov av en ny look.

Jag kanske skulle gå en hundtrimningskurs, jag har nog lite anlag trots allt. Taiga blev som en helt ny hund. Lite mindre fluff i fejjan och hon ser helt plötsligt ut som en 3-åring igen. Hon var väldigt medgörlig och protesterade inte alls mot mattes galna saxäventyr.

Nu ligger saxen i säkert förvar igen så att mitt eget hår inte faller offer för mina plötsliga påhitt. Igår hamnade jag framför spegeln med min pincett. Har sett en massa tutorials för hur man noppar ögonbrynen och under tiden jag varit sjuk har dem haft tid att växa till sig lagom för en riktig omgång. Men när jag var färdig gillade jag inte alls resultatet. Va fan! Dem ser ju inte alls likadana ut även fast jag gjorde exakt som man ska och nu verkar det som om jag måste bli sjuk igen för att kunna göra om det vänstra. Vad göra?

Jag är inget Shear Genius, det är då en sak som är säker. Jag får hålla mig till hundtrimning..

Mojjarnas mat var slut och kattsanden i lådan var på gränsen till ingenting, ett besök på Arken Zoo var ett måste. Men eftersom att dem i slutet på den här månaden inte är kattungar längre så var det dags för ett foderbyte, vilket inte är helt lätt i mitt läge. Alice är späd som en räka och Alfons är rund som en go liten bulle, vad ger man då katter som äter ur samma skålar?!

För att råda bot på problemet tog jag med mig katterna till Arken och träffade de härliga tjejerna där. Måste säga att det är en av få zooaffärer där man känner sig så välkommen. Alla i personalen kommer fram och pratar och vill ge sina bästa tips. Riktiga djurvänner, vore nästan en dröm att få jobba där.

Men mig var det ingen som var speciellt intresserad av, det var däremot mojjarna som fick stå i centrum. Det kramades och gosades. Men framför allt fick dem så väldigt många komplimanger om hur snygga dem var. En av tjejerna blev helt kär i Alfons och hans päls, den är tydligen tickad. Vad nu det innebär?! Sen var Alice svans ytterligare ett objekt för hennes kärlek. Så roligt att få visa upp sin lilla spädgris och den stora svulsten och få höra hur fina katter man har. Jag blev riktigt stolt!

Den kära tjejen vägde även mojjarna och det visade sig att det skiljde exakt 3 kilo på katterna. Alfons väger numera 5,6 kg och Alice ynka 2,6. Men dem ville påpeka att Alfons inte är fet, men har tendenser att bli. Så nu är det slut på att kalla honom för tjockis, det är bara elakt!

Nu ska jag skutta till Coop och köpa en liter mjölk för då ska Ph baka sockerkaka har han lovat..

Det hände någon gång imorse, runt 6-tiden om jag inte missminner mig, jag och Ph vaknar att ett BRAK och båda studsar ur sängen och slänger oss fram som flygande superhjältar till byrån nedanför sängen som fallit framåt. Vi båda förstår att där under eller i ligger en eller två kissekatter. Och när vi rätar upp byrån ser vi att katterna tagit plats i varsin låda och är anledningen till den något odiskreta väckningen. Så alla lever och mår bra, vissa lite för bra..

Sen kunde jag inte riktigt somna om, dels för att katterna levde rövare och för att jag blev så tokigt snuvig. Så nu känner jag mig halvdöd där jag sitter och ska försöka göra mig klar för att besöka min coach.

Sen regnar det också, så jävla pissigt!

 

Sirenen har fortsatt att tjuta här hemma och i min enfald trodde jag att en liten promenad ute på gården skulle göra prinsessan tyst, men fy i helvetet, det blev arton resor värre. Hon skrek så att grannen ute på balkongen undrade om han hade råkat tappa ner något på en katt under balkongen. Men när jag visade upp den lilla vita tussen skrattade han åt att något så litet kunde göra så mycket väsen. Såg även att en person två hus bort gick ut och kollade vad som förde ett sånt väsen från balkongen. Det var bara att ursäkta oväsendet och försöka få tyst på eländet.

Men det visade sig att det enda som fick tyst på na var att gå in. Nu är det tyst som i graven.
Jag hoppas att några fler utevistelser framöver ska göra henne mindre ljudlig så att vi kan spendera några ljuva soltimmar ute på gräsmattan i sommar.

Ikväll blir det att träffa upp några sköna människor, käka och sedan gå vidare till Balders där Glenn Gordon spelar. Ska bli mycket trevligt!

Jag funderar på att skänka Alice till brandkårens förfogande. Hon går runt här hemma och låter som värsta sirenen. Hon skulle lugnt kunna extraknäcka åt familjen som brandsiren på någon väl utvald brandbil.

Jag gick ut på gården och hörde henne lång väg. Det började redan imorse och jag misstänker att hon längtar efter en kattpojke som kan göra henne lycklig. Men det kommer inte på fråga, no way! Vi vill inte ha några små kissongar.

Det är ett förfärligt ljud och en sterilisering är bara ett telefonsamtal bort. Kanske ska hota henne med det eller tejpa igen pajhålet på den där lilla saken. Det är ganska skönt när hon sover..