För två år sedan bar jag och Ph en säng uppför en trappa hos hans pappa. Jag gick längst upp och tog i på slutet så att jag slog ut ryggen. Vad jag då inte visste var att jag fått diskbråck av händelsen. Jag gick till en naprapat som knäckte till mig två gånger, men det blev inte bättre. Han påstod att jag var sned i ena kotan, vilket jag köpte med hull och hår. Jag fick heller inga direkta förslag på hur jag kunde träna upp ryggen för att det skulle bli bättre.

Jag har sedan dess gått runt med värk i ryggen och vid ett spinningpass konstaterade jag att träning inte var något jag borde ägna mig åt. Smärtan var outhärdlig. Men som jag oftast gör så härdade jag ut och hoppades att det skulle självläka. Det gjorde det självklart inte så efter många om och men och två år senare tog jag mig i kragen och ringde till Larsa på Rehab Center Norr.

Och idag kom jag dit med höga förväntningar, men efter att ha stått i halvnaken i mina fulaste trosor var jag inte så förväntansfull längre. Jag hade ingen aning om att jag skulle behöva ta av mig byxorna inför den här sjukgymnasten. Men så var det och där stog jag i mina allra mest urtvättade och skabbiga truller. Men med tanke på utgången av hela undersökningsproceduren är jag mycket nöjd, trots trosincidenten.

Han förklarade pedagogiskt och nogrannt vad som hade hänt inuti min rygg och i mina muskler. Ett diskbråck som läkt och vilket lett till att hjärnan tappat kontakt med mina små muskler i ryggen och bara använt mig av dem stora blafforna där inne. Men som Larsa sa, samtidigt som han demonstrativt kastade ett ihopknycklat papper i papperskorgen: - Dem små musklerna haft semester länge nog, nu är det slut på det!

Jag bara nickade och hoppades på goda nyheter. Han visade sedan två övningar som jag flitigt ska sysselsätta mig med ett flertal gånger under de kommande två veckorna. Så håll tummarna nu, här ska tränas!